Hur försvarar vi oss mot islamistisk terrorism?

Av Tobias Petersson

 

Efter förra veckans mycket tragiska terrorattack på Drottninggatan i Stockholm har Sverige lärdomar att dra av händelsen. Vi får inte vara naiva. Vi får inte blunda för de ideologiska motiven som får terrorister att attackera oss. Vi måste lära oss av de som har erfarenhet av att bekämpa terrorism.

Uzbekiske medborgaren Rakhmat Akilov som säger sig stå bakom terrorattacken har i sociala medier och förhör visat sympatier med terrorentiteten Islamiska Staten, rapporterar bland annat Aftonbladet.

Terroristerna i Islamiska Staten tillhör en ideologi som attackerat den demokratiska världen i bland annat Orlando, Paris, Bryssel, London och Jerusalem den senaste tiden. Jag syftar förstås på den våldsbejakande islamismen. Denna våldsbejakande ideologi företräds inte bara av Islamiska Staten som attackerat det demokratiska Europa utan också av Iran och terrororganisationer som Hamas och Hezbollah som ständigt hotar staten Israel och utför attacker mot den israeliska civilbefolkningen för att Israel är en judisk stat och en demokrati. Inte sällan relativiseras tyvärr denna terrorism av politiker, debattörer och journalister. Det är viktigt att vi nu vaknar upp och inser att vi måste ha nolltolerans mot all terrorism.

Vi måste också förstå att den islamistiska terrorismen inte nödvändigtvis kräver en större organisation bakom sig. Det räcker med att det finns sympatisörer som inspireras av islamismens ideologi. Samtidigt är det förstås självklart att vi inte ska generalisera kring muslimer för att ett islamistiskt terrordåd har utförts. Vi som står upp för demokratins värderingar idag mot den våldsbejakande islamismen kommer från alla slags religiösa och icke-religiösa bakgrunder, även från muslimsk bakgrund.

 
Vi ska inte låta oss skrämmas av terroristerna på så sätt att vi undviker att leva våra liv. Nej, vi ska fortsätta att göra allt det som retar terroristerna och vi ska göra det med full styrka. Det som stör dem är vår livsstil, vår demokrati, att vi är ett land som präglas av jämställdhet och sekularism och att vi är ett folk öppet för hbt-personer och religiösa minoriteter. Det som förmodligen också stör dem är att Sverige stödjer insatser mot Islamiska Staten. Enligt uppgifter i media verkar dessa insatser ha väckt den misstänkte gärningsmannen Akilovs vrede. Låt oss aldrig förändra vilka vi är, vad vi gör och vad vi står för, för att undvika terrorismen. Vi ska inte sluta leva.

Men däremot får vi inte vara naiva. Sverige behöver inte fler kärleksmanifestationer vid terrordåd. Dessa riktar sina budskap till fredliga svenskar och adresserar inte alls det som är problemet med terrorismen. Vi måste förstå att bakom terrorattacker finns det ideologiska motiv som inte är kopplade till socioekonomiska faktorer. De ideologiska motiven måste vi nu våga titta på, lära oss om och angripa politiskt.

Vi måste också förändra vår syn på säkerhet så att terroristerna får svårare att lyckas skrämma oss i framtiden. Vi måste ha större säkerhetsarrangemang kring tunnelbanan, centralstationer, flygplatser, riksdagen, shoppingcenter, helgdagar och större evenemang, som alla är viktiga mål för terrorister. Omfattande säkerhetsarrangemang är en del av vardagen i länder som USA och Israel som under decennier levt med terrorhot. Vi måste nu lära oss från dessa länder som har mer erfarenhet av hur man skyddar sina invånare från terrordåd. För det senaste terrordådet i Stockholm kommer förmodligen inte bli det sista.

En annan viktig diskussion vi måste ha är om vi ska kriminalisera medlemskap i terrororganisationer och sympati med dessa. Ska vi tillåta personer att sprida Hamas, Islamiska Statens, PFLP:s och Hezbollahs hat i Sverige? Våra politiker och myndigheter måste nu agera mot all terrorism och våldsbejakande extremism. Idag gör de det inte.

Svenska politiker måste slå ner hårt mot de föreningar som ger uttryck för att hylla och lära ut våldsbejakande extremism till sina medlemmar och deras barn. Sådana föreningar finns faktiskt i Sverige nu. Under över ett års tid har jag försökt få svenska politiker och medier att vilja tala om den våldsbejakande extremism som finns i Sverige som har udden riktad mot israeler, men där de som utsätts för den våldsbejakande propagandan mot israelerna är barn i svenska utanförskapsområden som via civilsamhällsorganisationer lär sig att barn ska ta initiativ till våld och dö i strid. Detta har skett systematiskt i kommunala lokaler i Malmö och Åmål till exempel. Majoriteten av politiker jag försökt tala med om saken har inte velat lyssna och kulturdepartementet som har haft ansvar för arbetet mot våldsbejakande extremism har stått svarslöst inför problematiken.

Insikten om vad terrorn har för konsekvenser måste också göra att svenska politiker tar till sig av de rapporter som släppts som visar hur Sverige ger bistånd till entiteter som den Palestinska myndigheten som uppmuntrar till våld mot israeler och betalar ut löner och ger sociala förmåner till palestinska terrorister och deras familjer.

Tillåter man någon form av våldsbejakande extremism i samhället så normaliseras våldet som redskap för att nå politiska och ideologiska mål.

Det är dags att Sverige vaknar upp och inser allvaret. All terrorism måste fördömas, bekämpas och aldrig någonsin relativiseras. Det är vid den vändpunkten vi måste befinna oss idag. Det är vi skyldiga de oskyldiga offren för förra veckans terrorattack.

17857693_10156365019488018_1965186092_n

Svensk Iranpolitik 2009-2017 Del 1: Socialdemokraterna

Av Nima Gholam Ali Pour

Det här är den första delen i en serie artiklar som sammanfattar nio svenska partiers Iranpolitik mellan åren 2009 till 2017. Partierna som ingår är de åtta riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ. I den första delen så redovisas Socialdemokraternas Iranpolitik.

Socialdemokraterna är mycket medvetna om förtrycket i Iran. Däremot så slutade man uppmärksamma förtrycket i Iran så fort man blev ett regeringsparti 2014. Det verkar finnas en viss socialdemokratisk politik gentemot Iran när partiet är i opposition, och därmed inte kan påverka utrikespolitiken, och det finns en helt annan socialdemokratisk Iranpolitik när Socialdemokraterna kan påverka utrikespolitiken.

Ända fram till 2013 så lämnade Socialdemokraterna in riksdagsmotionen ”En rättvis värld”, som var mycket kritisk till regimen i Iran. De delar i denna motion som berör Iran ändrades lite under åren men även den sista versionen av denna motion som lämnades in i oktober 2013 var mycket kritisk. Där kan man bland annat läsa:

”Dödsstraff är alltid oacceptabelt, men vi vill ändå särskilt rikta vår avsky mot de stater som avrättar barn, exempelvis Iran. Det måste vara en tydlig svensk hållning att fördöma detta.”

Under rubriken ”Iran” i denna motion kan man bland annat läsa:

”En islamisering av allt samhällsliv har ägt rum sedan 1979. I islams namn har svåra övergrepp begåtts mot oliktänkande. Iran arbetar också aktivt för att sprida sin syn på islam och hur samhället bör organiseras. Vi socialdemokrater ser med oro på denna mission, samtidigt som vi ser Iran som en viktig aktör i utvecklingen i Mellanöstern. Det är av yttersta vikt att också Iran omfattas av vår vilja att utveckla demokrati i Mellanöstern.”

Förutom att Socialdemokraterna gör en korrekt analys av Irans expansionism som är kopplad till deras islamistiska ideologi så fortsätter Socialdemokraterna och lovar att stödja demokratiska krafter inom Iran:

”För oss socialdemokrater är det viktigt att Sverige fortsätter att finna vägar att stödja demokratiska krafter inne i Iran då vi är övertygade om att stabil demokrati byggs från grunden. Vi ser också med största allvar på de omfattande kränkningarna av mänskliga rättigheter som sker i Iran såsom förtryck av kvinnors rättigheter och av homosexuella och avrättningar av minderåriga.”

Motionen ”En rättvis värld” representerade Socialdemokraternas officiella utrikespolitik då den lämnades in av Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson tillsammans med några andra tunga socialdemokrater. Socialdemokraterna kan därmed inte säga att det här inte har varit partiets officiella linje.

En motion som Socialdemokrater under ledning av Börje Vestlund har lämnat in varje år mellan 2009 till 2016 är ”HBT i världen”. Denna motion har blivit avslagen varje gång. I motionen nämner man Irans avskyvärda behandling av HBT-personer:

”Övergreppen mot hbt-personer i Iran är väl kända sedan tidigare men också i länder som Nigeria och Uganda sker en aktiv förföljelse av hbt-personer.”

Motionen föreslår att Sverige ska använda sitt inflytande inom det handelspolitiska området för att få länder som Iran att respektera HBT-personers rättigheter. Denna idé är ganska radikal. Trots att Sverige kallar sig en humanitär stormakt så har svenska handelsintressen alltid vägt tyngre än mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Då denna riksdagsmotion fortsätter att lämnas in av socialdemokrater trots att Sverige har en socialdemokratisk utrikesminister så får man utgå ifrån att motionen inte representerar Socialdemokraternas officiella utrikespolitik, utan den representerar några HBT-vänliga socialdemokraters åsikt.

Den nuvarande civilministern Ardalan Shekarabi skrev i sin roll som oppositionell riksdagsledamot en skriftlig fråga till den dåvarande utrikesministern Carl Bildt i januari 2014. Hans ställningstaganden i denna skriftliga fråga skiljer sig mycket från hans ageranden idag. Han skriver bland annat:

”Den iranska regimen behöver få en tydlig signal från Sverige och andra EU-länder om att den upptinade relationen inte ursäktar landets brutala hantering av politiska fångar, diskriminering av kvinnor och minoriteter samt andra kränkningar av fri- och rättigheter.”

Nu sitter Shekarabi i en regering som inte alls skickar de signaler till den iranska regimen som Shekarabi då krävde från den borgerliga regeringen.

Sedan 2013 har den socialdemokratiska riksdagsledamoten Lars Eriksson lämnat in motionen ”Utvisningsärenden av kristna konvertiter”. Eriksson menar att enligt iransk lagstiftning är det förbjudet att lämna islam och att den svenska migrationslagstiftningen ska ses över med anledning av att människor som lämnat islam och konverterat till kristendomen kan utvisas till länder som förbjudit konvertering från islam. Erikssons motion har fått avslag varje gång.

Sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten 2014 så har tonen mot regimen i Iran mjuknat. Inte en enda gång har den socialdemokratiska utrikesministern Margot Wallström i någon av sina utrikesdeklarationer kritiserat den iranska regimen för deras kränkningar av mänskliga rättigheter.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Azadeh Rojhan Gustafsson lämnade in en motion i november 2014 där hon skriver:

”Iran vill anses som ett modernt samhälle och önskar förbättrad relation till omvärlden, i synnerhet till västvärlden. Den svenska regeringen bör därför vid dialog med Iran tydligt markera mot landet att deras integrering med omvärlden förutsätter att landet upphör att kränka de mänskliga rättigheterna och att de uppmanas att som medlem i ILO ratificera de tre ovan nämnda kärnkonventionerna.”

Motionen fick avslag och har fått avslag varje gång nya versioner av motionen lämnats in. En annan motion som lämnades in i slutet av förra året från socialdemokraten Adnan Dibrani handlar om att sätta press på Iran, inom ramen för FN, EU och de svensk-iranska bilaterala relationerna, att efterleva FN:s barnkonvention. Målet är att Iran ska sluta avrätta minderåriga.

Slutsats
Socialdemokraterna vet mycket väl hur fruktansvärt förtrycket i Iran är. När Socialdemokraterna satt i opposition så kritiserade man ”islamisering av allt samhällsliv” i Iran. Det är inte analysen som Socialdemokraterna saknar. Problemet är att så fort Socialdemokraterna fick regeringsmakten så bytte de ut hela sin Iranpolitik. Från att ha varit kritisk mot islamismen i Iran så är Socialdemokraterna idag inte ens beredda att rikta kritik mot Irans kränkningar av de mänskliga rättigheterna i utrikesdeklarationen.

Socialdemokrater som Ardalan Shekarabi har visat att en statsrådspost räcker för att göra socialdemokrater mindre kritiska mot den iranska regimen. Vissa skulle säga att Socialdemokraterna måste vårda Sveriges relationer med Iran när de sitter i regeringen och att de inte har möjlighet att kritisera Iran. Om det är så, så borde Socialdemokraterna varit ärliga när de var i opposition och förklarat att när de får regeringsmakten så kommer hela deras kritiska Iranpolitik bli ogiltig.

Det kan också ha varit så att Socialdemokraterna framställde sig som kritiska mot den iranska regimen när de satt i opposition, för att kunna få stöd från svensk-iranier. Hur som helst så leder hela denna situation till att det finns en stor skillnad mellan vad Socialdemokraterna säger om den iranska regimen och hur de egentligen agerar gentemot den iranska regimen. Det går helt enkelt inte att lita på Socialdemokraterna när det gäller Iranfrågan. Socialdemokraterna kan ha en kritisk analys av den iranska regimen men deras handlingar är inte förenliga med denna analys, utan följer en annan agenda där relationerna med den islamiska republiken Iran är viktigare än mänskliga rättigheter.

cj5jiaywyaa6qlp

Ett brott i Ramallah som borde engagera Rosenbad och Riksdagen

Av Tobias Petersson

Palestinska myndighetens (PA) högsta domare valde i måndags att förbjuda försäljningen av den palestinska författaren Abad Yahiyas nya roman ”Ett brott i Ramallah”, som ger en bild av ungdomars situation under det palestinska styret. Palestinskt polisväsende ska ha fått en order utfärdad från de palestinska myndigheterna att avlägsna och konfiskera alla exemplar av boken som finns ute i bokhandlarnas bokhyllor. Enligt uppgift från den palestinska nyhetsbyrån WAFA så ska förhör med bokens författare, distributör och publicist inledas.

Romanen sägs innehålla ”explicit sexuellt språk” och det palestinska rättsväsendet hävdar i ett uttalande att romanen därför ”bryter mot relevanta palestinska och internationella lagar, särskilt press- och publiceringslagar, den palestinska strafflagen samt lagen om skydd av barn och unga, som förbjuder publikationer som uppmuntrar beteenden som motsätter sig allmän ordning och moral”.

Men det kan finnas fler skäl för den radikala inskränkningen och kränkningen av yttrandefriheten. Enligt arabiskspråkiga bokrecensenter ska ”Ett brott i Ramallah” nämligen också skildra hur palestinska familjer säljer mark till israeler så att de palestinska familjernas barn ska kunna ha råd att studera på universitet. Att sälja mark till israeler är ett stort tabu i det palestinska samhället och det är dessutom ett brott som PA kan straffa med döden. Romanen skildrar även hur medlemmar i partiorganisationer som Fatah får försörjning av partiet i årtionden utan att de arbetar.

Få vågar yttra sig om den palestinska verkligheten när Fatah och PA är inblandade. Hela 59,7% av de tillfrågade palestinska intervjupersonerna sade i tankesmedjan Palestinian Center for Policy and Surveys opinionsundersökning i december att de anser att man inte kan kritisera PA utan rädsla.

Befolkningens upplevelse av möjligheten att yttra sig mot den palestinska maktapparaten och PA:s förbud mot Yahiyas roman är exempel på allvarliga bakslag för svensk biståndspolitik som enligt den svenska regeringen ”syftar främst till att främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande”. Yttrandefrihet är en central del av demokratin och dess värdegrund. När den åsidosätts och kränks av PA i de palestinska områdena, är det inte bara ett slag mot den palestinska befolkningens rättigheter utan också ett slag mot svensk biståndspolitik och skattebetalarnas investering i bistånd för ett demokratiskt palestinskt statsbyggande.

Sveriges regering har ett ansvar och en skyldighet att fördöma PA:s hantering av författaren Yahiyas yttrandefrihet om det nu förhåller sig så som palestinska medier hävdar.

Ansvaret vilar också tungt på oppositionen i riksdagen att uppmärksamma regeringen på problem som bristen på yttrandefrihet i de områden som styrs av PA. Riksdagen och i synnerhet oppositionen bör ställa regeringen frågan vad regeringen och utrikesminister Margot Wallström gjort för att stärka yttrandefriheten för den palestinska befolkningen sedan den rödgröna regeringen tillträdde, erkände Palestina som stat och ökade biståndet radikalt. Hur framstår regeringens ansträngningar för stärkandet av den palestinska yttrandefriheten i ljuset av till exempel förbudet mot Yahiyas roman? Inte särskilt imponerande är mitt svar.

Länkar

http://english.wafa.ps/page.aspx?id=FV6eHua52297875597aFV6eHu

http://www.asdaapress.com/?newsID=21293

https://www.maannews.com/Content.aspx?id=775332

http://pcpsr.org/sites/default/files/poll%2062%20English%20full%20text.pdf

screen-shot-2017-02-08-at-00-06-47

 

Rafsanjani och konsten att manipulera

Av Ardavan Khoshnood

 

Ali Akbar Hashemi Rafsanjani var en av Irans främsta islamister. Han var en av hjärnorna bakom den islamiska revolutionen och landets fjärde president. Det var under hans tid som president som Iran utbildade och skickade ut flertalet terrorkommandon för att mörda exil-iranier som bekämpade regimen i Iran [1].

Han förblev också en antisemit ända fram till sin död, när han förnekade att Förintelsen skulle ha tagit livet av sex miljoner judar [2]. Ett av de hundratals terrorattentat som ägde rum under Rafsanjanis presidentperiod var just här i Sverige. Dokumentärfilmaren och journalisten Oskar Hedin visade i två av sina dokumentärer från 2002 och 2003, ”Terrorkommandot” samt ”I nationens intresse” hur terrorister från Iran mördade exil-iraniern Karim Mohammadzadeh, den 1 april 1990. Till och med trygga Sverige har alltså drabbats av den iranska terrorismen.

Nu åter till Rafsanjani. I samband med att Khomeini dog, och det skulle beslutas om en ersättare, valde Rafsanjani att stödja den nuvarande andliga ledaren i Iran, Ali Khamenei. Motivet var tydligt. Rafsanjani, som såg sig överordnad Khamenei, trodde att han skulle kunna vara hjärnan och styra bakom kulisserna [3]. Det slog dock helt fel. Khamenei visade sig vara betydligt starkare och kunde manövrera ut Rafsanjani till den grad att när Rafsanjani valde att ställa upp som presidentkandidat i Iran 2013 så diskvalificerades han av Väktarrådet. Khamenei hade nu skämt ut Rafsanjani offentligt. Väktarrådet är en mäktig institution i Iran som är icke-folkvald och som bestämmer vem som får lov att ställa upp till diverse ”val” i Iran.

Kriget mellan Khamenei och Rafsanjani går således långt bak och till tidigt 90-tal. Det var också därför som Iran delades i två läger som idag är kända som ”konservativa” och ”reformisterna”. Medan Khamenei och hans anhängare går under gruppen ”konservativa” har Rafsanjani samlat sina anhängare under lägret ”reformisterna”.

Vad är då skillnaden mellan dessa två grupper? Vad är det som förenar dessa två läger:

  1. De tror båda på den islamiska revolutionen och är lojala till den.
  2. De tycker båda att det var rätt med de avrättningar som tog plats i samband med revolutionen då tiotusentals människor avrättades. [4]
  3. De anser att sekularism måste bekämpas och att islamism är mer värd än demokrati. [5]
  4. De har nolltolerans mot oppositionen.

 

Vad skiljer då dessa två läger åt:

  1. Makt. Bråket mellan dessa två läger är frågan om makt. Därför vill reformisterna göra vissa ändringar i konstitutionen som bidrar till att den andliga ledaren avsätts.

Reformisterna vill således inte demokratisera Iran eller tillåta oppositionen mot den islamiska regimen att återvända till Iran, eller något liknande alls. Reformisterna vill enbart ha det som de anser är deras rätt, en bit av kakan. Denna maktkamp som i decennier slitit sönder regimen är således regimens interna angelägenhet.

I denna maktkamp har både Khamenei-klanen och Rafsanjani-klanen försökt binda till sig diverse människor, företag osv. Det gäller såväl individer och företag i Iran, som utanför Iran. Och detta är bakgrunden till de flertal fängslade som vi ser i Iran idag. Det går inte en dag utan att diverse organisationer som Human Rights Watch, Amnesty International med mera meddelar om diverse politiska fångar i Iran.

Det är viktigt att vi inte faller i fällan med reformister och konservativa. De är båda islamister som bråkar om makten. Det är precis som att likställa det med två olika kriminella grupperingar som skjuter varandra för att få makt över narkotikahandeln. Ingen av grupperna är bättre än den andra. De har alla blod på sina händer då de mördat varandra. Att stödja den ena kriminella gruppen över den andra vore fel, omoraliskt och katastrofalt.

Nu är Rafsanjani död. Han dog för knappt en månad sedan. En stor seger för Khamenei som nu har möjligheten att fullständigt rensa bland ”reformisterna”. Faktum är att denna rensning började innan Rafsanjani dog. Frågan är om inte Rafsanjani hade haft en sviktande hälsa varav Khamenei tog chansen att börja städa undan redan innan hans död.

En av Rafsanjanis mer lyckade strategier var att dels binda till sig iranier utomlands och dels skicka iranier från Iran till utlandet för att studera och infiltrera diverse utländska institutioner. Ett exempel på detta är Baqer Namazi och Siamak Namazi, fader och son. Namazi-klanen flydde Iran efter islamiska revolutionen 1979. Namazi-klanen utvecklades snabbt till den islamiska regimens lobby i västvärlden och främst USA. De bildade bland annat NIAC som står för National Iranian American Council, och som är Irans främsta lobbyorganisation i västvärlden.

Genom NIAC och andra organisationer har Namazi-klanen bidragit till att Iran tagit allt större rum i USA och vissa europeiska länder. Ledare för NIAC är Trita Parsi, som är uppvuxen i Sverige. Hans bror, Rouzbeh Parsi, också aktiv i lobbyn för att stödja regimen i Iran, är aktiv vid Lunds Universitet. Det är tack vara dessa personer, som det gått skytteltrafik till vita huset för att övertyga Obama om att skriva under det som kallas The Iran Deal [6].

Således har regimen i Iran och inte minst reformisterna som blivit extremt rika på handelsavtal, klanen Namazi att tacka för allt. Läs gärna mer om Namazi-klanen och deras stöd till reformisterna och islamisterna i Iran här.
Bagher och Siamak som en dag kom till USA som flyktingar, och som hjälpt reformisterna i Iran, sitter sedan nästan 2 år tillbaka i iranskt fängelse [7]. I en av deras många resor till Iran greps de plötsligt av säkerhetstjänsten som styrs av Khamenei och hans klan. Många undrade nog varför Khamenei hade gjort detta och därmed öppet förklarat krig mot reformisterna. Men med tanke på Rafsanjanis död idag kan vi kanske gissa oss till att han visste om Rafsanjanis sviktande hälsa.

Nu när Rafsanjani är död och reformisterna kraftigt försvagade lär vi nog se fler sådana gripanden. Detta är egentligen glädjande då vi i oppositionen likväl det iranska folket kan se vilka som i hemlighet samarbetat med den ena delen av regimen som ansvarar för allt elände vi ser i Iran idag.

rafsanjani-7591

Irans expansionism är ett hinder mot freden i Mellanöstern

Av Nima Gholam Ali Pour

 

Att stora delar av vänstern i västvärlden gång på gång försvarade olika kommuniststaters expansionistiska politik under kalla kriget är en del av historien som vi delvis har glömt. När kommunisterna invaderade Tibet, Afghanistan eller Tjeckoslovakien så var det någon sorts befrielse enligt delar av vänstern i Sverige, till skillnad från när de amerikanska ”imperialisterna” invaderade Vietnam eller Irak. Då blev folkrätten relevant. Men tyvärr är detta sorts hyckleri, som även finns bland den svenska vänstern, inte borta. Den finns kvar och den har bytt form.

Det är just detta hyckleri som förklarar bristen av kritik mot Irans expansionistiska utrikespolitik i Mellanöstern. Du kanske inte hade hört talas om Irans expansionistiska utrikespolitik i Mellanöstern eftersom svenska medier och den svenska regeringen är upptagna med att basunera ut att Israel har ockuperat ett område som är hälften så stort som Skåne. Men vad händer i resten av Mellanöstern? För Mellanöstern är mycket större än Israel och de palestinska områdena. Det är inte precis frid och fröjd i Mellanöstern, och Iran är inblandad i många av dessa konflikter som pågår.

Irak
Förutom det faktum att Iran finansierar flera shiamiliser i Irak så har Irans väpnade styrkor varit engagerade i kriget mot ISIS. Det är ett stöd som välkomnats av den irakiska regeringen. Det är också ett stöd som bidragit till att ISIS är besegrad i Irak. Men samtidigt visar det på mullornas ambition att agera som en regional stormakt. Däremot kommer Irans militära närvaro och politiska inflytande i Irak, som har världens näst största oljereserver, bli ett problem i framtiden.

Dessutom har Iran inte visat några tecken på att man vill upplösa de shiamiliser som man stödjer i Irak. Dessa shiamiliser har som mål att göra Irak till en islamisk republik, precis som Iran. Irans krig mot ISIS försöker ersätta en salafistisk fundamentalism med en shiitisk fundamentalism, som utökar de iranska mullornas politiska inflytande. Tyvärr är alltför många fokuserade på ISIS och missar hur problematiskt Irans inflytande i Irak är och vilka konflikter det kan leda till. Human Rights Watch har rapporterat om hur iransk-stödda miliser i Irak har torterat och mördat sunni-muslimer, vilket visar att Iran inte på något sätt är en konstruktiv aktör i Irak.

Syrien
Irans inblandning i Syrien påbörjades redan 2011 då syrierna hade gjort uppror mot Bashar Al-Assad och inbördeskriget inte hade börjat än. Under 2012 skickade Iran militärt bistånd till Assad-regimen i form av trupper från revolutionära gardet, vapen och drönare. Iran började också upprätta shiamiliser i Syrien. 2013 rapporterade Independents Mellanösternkorrespondent, Robert Fisk, att Iran har tagit ett beslut om att skicka 4000 trupper från revolutionära gardet till Syrien. I slutet av 2013 så begravdes en brigadgeneral från revolutionära gardet som hade dödats i Syrien. Sedan denna brigadgeneral begravdes har flera andra iranska generaler dödats i Syrien, vilket tyder på att Iran är i högsta grad inblandad i konflikten och deltar i striderna. Förutom det revolutionära gardet så har också basij-milisen från Iran samt iransk-stödda shiamiliser från Irak och iransk-stödda Hezbollah-gerillan från Libanon varit delaktiga i Syrien-kriget och gett stöd till Assads regim. I andra hälften av 2016 kom uppgifter om att ryska bombplan använder sig av flygbaser i Iran.

Trots att det har funnits kritik i Sverige, från många olika aktörer, mot Rysslands bombningar i Syrien, så har det nästan inte funnits någon kritik överhuvudtaget mot Irans inblandning i Syrien-kriget. Detta trots att Irans inblandning, på marken, är mer omfattande än Rysslands inblandning i Syrien-kriget. Redan 2013 gjorde BBC en dokumentär om Irans inblandning i Syrien-kriget och hur avgörande det varit för att Assad-regimen har kunnat förtrycka och mörda sitt folk och behålla makten.

Yemen
Det finns olika åsikter om hur involverad Iran är i konflikten i Yemen. Men Reuters rapporterade i slutet av 2016 att Irans stöd till Houthi-rebellerna i Yemen ökar. Houthi-rebellerna är en shiitisk politisk rörelse. Att Iran stödjer Houthi-rebellerna precis som man stödjer shiamiliser i resten av Mellanöstern är inte någon överraskning. Enligt en FN-rapport så har Iran beväpnat Houthi-rebellerna sedan 2009.

Libanon
Hezbollah-gerillan grundades efter att Israel invaderade Libanon 1982. Efter den israeliska invasionen skickade Iran 1500 medlemmar ur det revolutionära gardet till Libanon. Dessa medlemmar ur det revolutionära gardet organiserade, tränade och bistod Hezbollah med ideologisk indoktrinering. Hezbollah är anhängare av Ayatollah Khomeini, den islamiska republikens grundare i Iran. Hezbollahs ursprungliga mål, att driva ut Israel från södra Libanon, förverkligades år 2000 då Israel drog sig tillbaka från södra Libanon. 2006 utkämpade Hezbollah ett 34-dagars krig mot Israel. Hezbollah har också varit inblandad i många terrordåd, bland annat mordet på Rafiq Hariri. Hezbollah fortsätter att vara en destabiliserande kraft i Libanon och är ett hot mot Israel, vilket kommer förr eller senare leda till ett nytt Israel-Libanon-krig.

Trots att Hezbollah säger sig försvara Libanon så har de en större armé än Sverige. Hezbollah har en stående armé bestående av 20 000 trupper och de har även 25 000 reservister. Dessutom har de en militärbudget på 1 miljard dollar/år. Hezbollah fortsätter vara ett verktyg för mullorna i Teheran, vilket inte är en hemlighet. Det finns bland annat en personkult omkring Irans ”andlige ledare” Ayatollah Khamenei, inom Hezbollah, som uttrycks bäst av Hassan Nasrallah, Hezbollahs generalsekreterare och ledare.

Var är kritiken?
Den 11-12 februari kommer Stefan Löfven besöka Iran. Denna regionala stormakt som i land efter land tränar och beväpnar shiamiliser som kränker mänskliga rättigheter får besök av Sveriges statsminister. Kommer Stefan Löfven kritisera Iran för att de destabiliserar Mellanöstern? Förmodligen inte med tanke på att Löfven tar med sig det svenska näringslivet, som förmodligen vill investera i Iran och stärka den iranska ekonomin. Av någon konstig anledning så finns det inte någon bojkotta-Iran rörelse i Sverige trots att Irans militaristiska expansionism skadar fler människor än Israels närvaro i de palestinska områdena.

Hinder mot freden i Mellanöstern
Israel-Palestina-konflikten lyfts ofta fram som en katalysator för konflikter i Mellanöstern samt som ett hinder mot freden. Det finns inte en enda trovärdig förklaring till hur Israel-Palestina konflikten, som efter den arabiska våren (och vintern) blivit mer irrelevant för utvecklingen i Mellanöstern, skulle vara ett hinder mot freden. Däremot är det lätt att förklara hur Iran genom sina shiamiliser och genom sin direkta inblandning i olika konflikter skapar instabilitet i Mellanöstern. Irans shia-orienterade expansionism leder till en respons från sunni-länder som Saudiarabien och Qatar, vilket leder till nya konflikter i Mellanöstern. Så länge mullorna i Iran, baserad på sin ideologiska övertygelse om att exportera den islamiska revolutionen, fortsätter expandera genom att skicka revolutionära gardet till det ena landet eller det andra, så kommer sunni-muslimer slå tillbaka och därmed kommer vi få se fler konflikter i Mellanöstern. Det är mycket lätt att förstå denna dynamik men det är inte så många i Sverige som protesterar mot Irans expansionism, vilket säger mycket om hur politiserad och osaklig den utrikespolitiska debatten är i Sverige, precis som den alltid har varit.

 

Mideast Iran

Enstatslösningen är framtiden

Av Nima Gholam Ali Pour

 

Den 23 december 2016 så röstade FN:s säkerhetsråd genom resolution 2334 som förklarade att de judiska bosättningarna på Västbanken och Östra Jerusalem är olagliga. Trots att USA:s utrikesminister John Kerry försökte tona ner det dramatiska skiftet som ägde rum när USA vägrade att lägga in sitt veto mot en sådan resolution, så är det här första gången USA vägrar lägga in sitt veto mot en resolution som förklarar att de judiska bosättningarna på Västbanken och Östra Jerusalem är olagliga.

 

Till skillnad från vissa debattörer i USA så tror jag inte att Obama-administrationen har en fientlig agenda gentemot Israel. Däremot tror jag att analysen som ligger bakom Obama-administrationens beslut brister och präglas av samma analytiska svagheter som finns gällande Israel-Palestina-konflikten här i Sverige.

 

Till exempel så säger Kerry i sin presskonferens från 28 december 2016 att både israeler och palestinier stödjer en diskurs som skapar rädsla i båda samhällena. Detta är en förenkling av verkligheten. Egentligen så har israeler all anledning att vara rädda när palestinier och arabiska medborgare i Israel använder knivar och bilar för att mörda judar. Fatah och Hamas har genom sina medier skapat så mycket hat mot judar bland araber att araber använder sig av vardagliga verktyg för att mörda så många judar som möjligt. Därmed är det palestinierna som har skapat rädsla både i sitt eget samhälle men också bland judar i Israel.

 

Israel fortsätter att vara en demokrati och därmed ger man inte efter för rädslan. Araber i Israel fortsätter att ha samma medborgerliga rättigheter som judar. Samtidigt demoniserar de palestinska medierna judar. Det finns en stor skillnad mellan vilket budskap Israels regering sprider, vilket budskap den palestinska myndigheten sprider, och det budskap som Hamas sprider. Hamas som styr Gaza är en antisemitisk organisation. Israel är ett mångkulturellt samhälle som försöker inkludera alla sina medborgare vare sig de är judar, araber eller druser. Att då påstå att alla sidor i denna konflikt sprider rädsla i sina samhällen är inte bara en förenklad beskrivning utan även felaktigt.

 

En annan del av Kerrys analys var också att Israel har tillåtit etablerandet av bosättningar på Västbanken(Judéen och Samarien). Att tro att expansionen av bosättningar var Israels primära linje är ren historierevisionism. 2005, när Ariel Sharon var premiärminister så avvecklade Israel alla bosättningar på Gazaremsan. Två år senare tog Hamas makten i Gaza och 2008 bröt Gazakriget ut. Israel har en negativ erfarenhet av att avveckla bosättningar. Vems fel var det att Hamas tog makten i Gaza och började urholka allt förtroende som fanns mellan israeler och palestinier? Ingen tvingade Hamas att börja skjuta raketer mot civila israeler från ett område som Israel ensidigt hade dragit sig tillbaka från.

 

Att tvåstatslösningen egentligen har kollapsat och att andra lösningar som tanken om att annektera Judéen och Samarien nu växer fram som en av många alternativa lösningar är inte den linje som Israels regering valde. Det är något som med tiden har vuxit fram eftersom palestinierna gång på gång har valt våldet. Sverige och nu även Obama-administrationen väljer att bortse från detta i sin analys av Israel-Palestina-konflikten.

 

Hur ska Israel förhålla sig till den palestinska myndigheten som väljer att belöna terrorister och deras familjer? Hur ska Israel förhålla sig till den palestinska myndigheten som hyllar dem som mördar israeler? Ska man sträva efter att ge dem ett eget land? Hur skulle man motivera en sådan linje för sin egen befolkning som dagligen är utsatta för palestiniernas terrorism?

 

Enstatslösningen är komplex och skulle skapa stora svårigheter för Israel men tvåstatslösningen är inte ett alternativ överhuvudtaget om en framtida palestinsk stat skulle uppmuntra mord på israeliska medborgare.

 

Israel är en demokrati och har röstat fram regeringar som har velat ha fred till varje pris, men dessa regeringar har misslyckats på grund av att palestinierna inte velat ha fred. Palestinierna har inte använt allt det bistånd som de har fått för att bygga upp något land. De har istället använt biståndet för att förtrycka och indoktrinera sin egen befolkning. Mahmoud Abbas som är president för den palestinska myndigheten blev vald till president 2005. Sedan dess har den palestinska myndigheten inte hållit något presidentval trots att Abbas presidentmandat avslutades 2009.

 
Det är svårt för israelerna att välja bort judiska bosättare i Judéen och Samarien när alternativet är att förhandla med en korrupt palestinsk diktator som uppmuntrar till terrorism mot israeler.

 

Med tanke på det som israelerna har upplevt de senaste åren så finns det inte något stöd bland israeler för det som skulle möjliggöra en tvåstatslösning. En opinionsundersökning från 2012 visar att 76 procent av israelerna och 83 procent av judiska israeler inte tror att konflikten skulle avslutas om Jerusalem delades och Israel drog sig tillbaka till 1967-gränserna. Då Israel är en demokrati så kommer man ha regeringar som speglar denna åsikt. Raketerna från Gaza och hatretoriken från palestinska myndigheten kommer stärka denna åsikt bland israeler. Varken EU eller USA har gjort någonting som har övertygat palestinierna att bli fredligare.

 

Det finns ett starkt stöd bland israeler om att Jerusalem är Israels huvudstad och att Jerusalem inte ska delas. Det finns mycket som pekar på att Israel kommer tvingas att annektera hela eller delar av Judéen och Samarien. Den palestinska myndigheten kommer att kollapsa förr eller senare på grund av att fler och fler finansiärer kommer förstå att den palestinska myndigheten aldrig kommer kunna bilda en palestinsk stat. Mahmoud Abbas har baserat hela sin regim på att betala sina hantlangare med det bistånd som den palestinska myndigheten får från andra länder. Den palestinska myndigheten är mer lik en kriminell organisation än en myndighet. 2015 så trodde 81 procent av palestinierna att den palestinska myndighetens institutioner var korrupta. Det “Palestina” som Sverige erkände är ett politiskt misslyckande.

 

Även Gaza kommer inte kunna styras av Hamas för all framtid. Någon gång i framtiden får Hamas styre avvecklas och det kommer inte vara den avskydda palestinska myndigheten som får ta över. Då den palestinska sidan idag representeras av en korrupt palestinsk myndighet och terroristorganisationen Hamas, så är en tvåstatslösning utesluten.  

 

FN:s verklighetsfrånvända säkerhetsrådsresolution stärker israelerna i deras uppfattning om att de måste gå vidare med sin egen lösning, som förmodligen kommer bli någon variant av någon enstatslösning. Denna enstatslösning kommer med all säkerhet fungera, precis som allt annat som Israel har genomfört.

 

Arabländerna är redan pressade av Iran och kommer i framtiden vilja samarbeta med Israel mot Irans expansionism i Mellanöstern. Om eller när Israel väljer att gå vidare med en enstatslösning så kommer protesterna från arabländerna inte var högljudda. Även om tanken inte är förankrad i Sverige så är det ett faktum att enstatslösningen är framtiden och de judiska bosättarna kan bli en del av lösningen på hur man skapar stabilitet i Mellanöstern.

haifa-602848_1920

 

 

 

Castros roll i Khomeinis revolution

Av Ardavan Khoshnood

Den 25 november dog Fidel Castro. 1959 tog han makten och var först landets premiärminister och sedan president. I 47 år var han Kubas ledare. Jag skall inte på något sätt gå in på om Castro var bra eller dålig. Inte skall jag heller gå in på diskussionen om socialism, kommunism och kapitalism. Jag vill istället diskutera Fidel Castro ur en iransk vinkel.

 

Som de flesta av er vet så skakades Iran av en islamisk revolution 1979. Under 40-talet hade Mohammad Reza Pahlavi blivit monark och landets ledare och fram till 1979 ledde han sitt land mot modernism och sekularism (Cooper 2016; Afkhami 2009). Men det var inte bara dans på rosor. Shahen kom till makten trots att britterna ihärdigt försökte hindra honom och till och med ville ersätta honom med en prins från den förra Qajar-dynastin (Milani 2012).

 

Efter att närvarat vid det iranska parlamentet, Majles, och svurits in som den nya Shahen av Iran, kunde han i en snabb takt modernisera landet, trots ett stort motstånd från dels vänstern och dels islamisterna. Vid flertalet tillfällen försökte både islamisterna och socialisterna att mörda honom (Ibid), inte minst var KGB högst aktiv i att planera diverse terroristattentat mot Shahen och landets infrastruktur (Kuzichkin 1991).

 

Med denna korta bakgrund kan vi ta oss till slutet av 70-talet. Socialister och islamister har vid det här laget gått ihop och under ledarskap av Khomeini, som i säkerhet befinner sig i Frankrike, gjort revolt i Iran. På ett mycket märkligt sätt blir Khomeini snabbt världskänd tack vara media, och inte minst BBC och dess persiska avdelning. Faktum är att BBC var så aktiv i att stödja Khomeini och sprida propaganda mot Shahen, att iranier runt om i världen idag kallar den för ”Ayatollah BBC”. Den förre detta brittiska ambassadören i Iran, Sir Anthony Parsons (1984) skriver i sin bok ”The pride & the fall” att den brittiska regeringen inte kunde hindra BBC och att även de visste att BBC spred lögner om demonstrationer för att på det sättet få folk att gå ut på gator och torg för att demonstrera mot Shahen.

 

Det var inte bara media i västvärlden som plötsligt sympatiserade med koalitionen av socialister och islamister. Även Fidel Castro och hans Kuba hade en viktig roll i den islamiska revolutionen. Många iranska islamister och kommunister tränades i Kuba i gerillakrigsföring för att därefter skickas tillbaka till Iran för att skapa osäkerhet i landet och på så sätt även bekämpa Shahen.

 

Castro var ledande i detta vilket också tydligt fick ett erkännande efter att Shahen lämnade Iran och Khomeini tog makten. På bilden som är publicerad för denna artikel ser man Fidel Castro och Ibrahim Yazdi. Yazdi var Khomeinis närmaste man och en av hjärnorna bakom revolutionen. Han var även Khomeinis första utrikesminister. Ett av de första länderna han besökte var Kuba, för att tacka Castro för allt stöd med vapen med mera. På denna hemsida kan ni se fler bilder med Yazdi och Castro publicerad av regimens ”Islamic Revolution Document Center”.

 

Exakt hur islamister och kommunister kunde gå ihop för att bekämpa Shahen, är en lika stor fråga som varför västvärlden och dess media gick ihop med Castro för att störta Shahen. Det är en helt annan artikel det. Hur som helst, Fidel Castros politiska insatser bidrog till både sorg och glädje, inte bara bland kubaner, men även iranier. Castro må ha varit kuban, men han hade många iraniers blod på sina händer.

 

Referenser

Afkhami, Gholam-Reza (2009). The Life and Times of the Shah. California: University of California Press.

Cooper, Andrew (2016). The Fall of Heaven: The Pahlavis and the Final Days of Imperial Iran. New York: Henry Holt and Co.

Kuzichkin, Vladimir (1991). Inside the KGB. New York: Pantheon.

Milani, Abbas (2012). The Shah. New York: Palgrave Macmillan.

Parsons, Anthony (1984). The pride & the fall. London: Jonathan Cape.

 

15319270_10154641076020903_3878492582611543942_n

Det glömda kvinnoförtrycket

Av Nima Gholam Ali Pour

Sedan 1983 är det formellt obligatoriskt för kvinnor i Iran att bära slöja. Kvinnor som inte täcker håret med slöjan, eller hijab straffas. Lagen som tvingar kvinnor i Iran att bära slöja är inte någon oviktig lag som kan negligeras, utan polis och islamisk milis ser till att kvinnor upprätthåller lagen och det finns en ständig debatt bland iranska politiker om hur hårt man ska implementera lagen.

 
Andra lagar som reglerar kvinnors kläder i Iran är lagen som tvingar kvinnor att bära en ”manto” som är någon slags kappa som ska dölja kvinnans former. Muslimska kvinnor får inte heller ha förhållanden med icke-muslimska män.

 

Den senaste tiden har kvinnor i Iran genomfört några desperata protester mot dessa klädregler. Man har använt sociala medier för att lägga upp bilder där man inte har hijab. Och deras protester har hörsammats. De har inte hörsammats av de svenska feministerna. Det skulle aldrig hända. Men den amerikanska schackmästaren Nazi Paikidze väljer att bojkotta Kvinnornas schackmästerskap som ska äga rum i Iran 2017, för att hon vägrar bära en hijab och stödja kvinnoförtryck.

 

Kvinnor som inte bär hijab i Iran är inte bara utsatta för de straff som mullornas regim utdelar utan på senare tid så har kvinnor som inte bär sin hijab ordentligt blivit utsatta för attacker där män kastar syra i deras ansikte. Regimens normalisering av islamisk klädsel har gjort att kvinnor som skrattar högt, inte sitter ordentligt eller inte täcker sig ordentligt, kallas för prostituerade.

 

Detta är kvinnoförtryck. Det är ett mycket värre kvinnoförtryck än om någon här i Sverige inte får jobb på något konditori för att hon bär slöja. Det är ett mycket värre kvinnoförtryck än om någon kvinna inte kvoteras in i någon bolagsstyrelse här i Sverige. När det gäller Iran så tar sig vissa skäggiga män rätten att bestämma hur kvinnor i Iran ska klä sig och bete sig.

 

Vilket parti i Sverige bryr sig om denna fråga? Sverige är ju landet där internationell solidaritet är viktigt. Det sägs så i alla fall. Vem bryr sig om det förtryck som kvinnorna i Iran utsätts för och har utsatts för i mer än tre decennier? Eftersom jag är naiv så tittade jag på Feministiskt Initiativs hemsida för att se om feministerna brydde sig om detta förtryck av kvinnor. Det enda jag hittade var att det är viktigt att kvinnor får bära slöja.

 

När Irans utrikesminister Mohammed Javad Zarif besökte Sverige så meddelade Sveriges utrikesminister Margot Wallström att hon hade lyft sin ”oro kring människorättssituationen i Iran” samt ”haft en uppriktig och positiv diskussion” med Irans utrikesminister omkring ”dessa frågor”. Mer än så presterade inte Sveriges feministiska regering när de fick säga några ord till en regim som i mer än tre decennier har förtryckt kvinnor bara för att de råkar vara kvinnor.

 

Iran är inte det enda land i Mellanöstern där islamiska lagar förtrycker miljoner kvinnor. Detta förtryck är mer omfattande än apartheidregimens förtryck av svarta i Sydafrika eller Pinochets förtryck av marxister och andra oliktänkande i Chile. Det är kvinnor som förtrycks på grund av sitt kön. Så varför säger feministerna eller Sveriges feministiska regering inte ett ord? Är det så att man har rätten att förtrycka kvinnor bara för att man kallar sig en islamisk republik?

 

Det är just denna tystnad som gör att jag vägrar respektera feminismen i Sverige. Jag menar, herregud, någonstans i ert intersektionella, mångkulturella, normkritiska, genusvetenskapliga struntprat kan det väl finnas lite sympati för miljoner muslimska kvinnor som tvingas bära slöja varje dag i sitt liv? Det kan väl inte vara så att ni har så mycket respekt för Allah och islam att ni helt enkelt glömmer bort ett av de största systematiska förtrycken av kvinnor som äger rum i världen idag?

 

Tyvärr är det så. Och just därför är feminismen i Sverige värdelös för världens kvinnor. När så många kvinnor lider under islamistiskt förtryck bara för att de är kvinnor så har jag svårt att bry mig om att han/hon ska vara hen eller att tjänsteman ska vara tjänsteperson.

 
Kanske en fråga som varje feminist i Sverige borde ställa sig är följande: Står man verkligen upp för kvinnors jämställdhet när man vägrar prata om alla kvinnor som är förtryckta i islams namn? Nej, det gör man inte. Feminismen i Sverige står inte upp för en jämställdhet som omfattar alla kvinnor.

woman-704830_960_720

Biståndet till Palestinska myndigheten måste villkoras eller upphöra

Av Tobias Petersson

 

Terrorn hyllas på alla nivåer i det palestinska samhället. Mahmoud Abbas fortsätter säga att ”martyrers” blod och uppoffring är rätt väg för att uppnå en palestinsk stat. Svenska medborgare som med bistånd finansierar det palestinska statsbyggandet måste börja ställa krav på att svenska skattekronor inte ska gå till att finansiera våldet som lösning på konflikter.

 

Terroristen Yassir Ziad Hamduni avtjänade tills nyligen sin livstidsdom i israeliskt fängelse för mordet på en israelisk jude vid namn Avner Maimon. Den mördade israelen kom ofta på besök till område kontrollerat av Palestinska myndigheten för att göra affärer. Vid ett av hans besök i det palestinska samhället Ya’bad mördades han i en terrorattack utförd av bland annat Hamduni.

 

Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatahs väpnade gren Al Aqsa-martyrbrigaderna tog på sig ansvaret för terrorattacken som skedde år 2003. Hamduni avled förra månaden i israeliskt fängelse medan han tränade på gymmet. Idag har terroristen hyllats som ”martyr” och ”hjälte” av palestinske presidenten Mahmoud Abbas när han tog emot terroristens familj. Enligt Abbas officiella facebooksida ska Abbas ha sagt att martyrernas (terroristernas) blod och deras uppoffringar inte ska vara förgäves och kommer att vara rätt väg för etablerandet av den palestinska staten. Uttalanden på arabiska som uppmuntrar till våldshandlingar hörs gång på gång från Abbas och hans parti.

 

Men i Sveriges riksdag kallas Mahmoud Abbas för den ”moderata” kraften av vår regering. Det är befängt, en moderat kraft hyllar inte våld och blodspillan som Abbas gör. Men Sveriges utrikesminister Margot Wallström lyssnar tydligen inte på uttalanden på arabiska. Wallström har nämligen fällt följande uttalande i riksdagen:

 

”Jag konstaterar att president Abbas har gjort det till sin livsuppgift att ersätta våldets väg med diplomatisk kamp för att nå ett slut på den israeliska ockupationen av Palestina. Jag konstaterar också att president Abbas, utöver sitt avståndstagande från terrorism, även har uttalat sig mot rop om våldsamt motstånd mot den israeliska ockupationsmakten.”

 

Var är avståndstagandet? Och väger ett möjligt avståndstagande från våld på engelska upp mot alla Abbas uttalanden på arabiska för våld ? Avståndstaganden från våld finns inte under Abbas arabiskspråkiga audienser med familjer som fostrat terrorister och inte på Fatahs officiella facebooksida. Inte heller finns de bland de civilsamhällesorganisationer som Sverige ger bistånd till som sätter upp pjäser som hyllar terrorister och anordnar fotbollsmatcher till terroristers ära.

 

Däremot finns det antisemitism och våldsbejakande extremism i palestinska skolors verksamhet, dit svenskt bistånd går. Just nu pågår en konferensens som går under parollen ”gör motstånd med din kunskap och kniven” på Islamic University of Gaza. Utanför universitetets entré har palestinska studenter under helgen spelat upp scener där judar demoniseras och kniven är verktyget för att uppnå politiska mål i kampen mot Israel. Förra årets knivintifada i Jerusalem hyllas. På Facebook delar skolans studentråd bilder, som visar hur palestinska terrorister massakrerar bedjande judar i en synagoga. Hamas politiska elit är ofta talare på politiska möten på universitetet samtidigt som EU-pengar har gått till universitetets Erasmusstödda program med det ironiska namnet Peace II.

 

Detta är bara några exempel på hur hundratusentals miljoner kronor av svenska skattebetalares biståndpengar går till att finansiera institutioner, myndigheter och ett civilsamhälle som hyllar våldets väg.

 

Svenska folket måste vakna och kräva att biståndet används till att styra det palestinska samhället mot en fredlig utveckling. Det som nu sker med svenska folkets biståndspengar går mot svenska värderingar om fred och demokratisk utveckling. Biståndet måste leda till fredlig utveckling eller avvecklas.

 

Sveriges utrikesminister kan fortsätta ge kravlöst bistånd och stå och säga att Abbas uttalat sig mot rop om våldsamt motstånd, även om han hyllar våldets väg, för att svenskar är tysta och kravlösa mot vår regering. Jag vill uppmana den svenska folkopinionen att ställa krav på sina politiker att agera på allvar mot den våldsbejakande extremism som stöds med biståndspengar. Och oppositionen i riksdagen vill jag uppmana att opponera sig kraftfullt mot hur biståndet hanteras av regeringen. Sverige måste upphöra med att bidra till att bygga en stat av hat.

 

14716291_656661361175408_593202800228199342_n

Bojkotta mullorna

Av Ardavan Khosnood

Den islamiska republiken i Iran har sin ambassad i Sverige på Lindingö. Ambassaden är högst aktiv i Sverige vad gäller flyktingspionage. Faktum är att Iran tillsammans med Ryssland och Kina är de länder som främst utför spionage i och mot Sverige. I Irans fall handlar det främst om spionage mot exiliranier som bekämpar regimen i landet.

 

Jag behöver nog inte gå in på hur brutal regimen i Iran är då detta idag är väl dokumenterat och känt, inte minst genom denna blogg. Låt oss därför idag koncentrera oss på Sverige.

 

Regimen i Iran är inte bara högst aktiv i att förtrycka det iranska folket. Samtidigt är Iran ett av de länder som främst stödjer terrorism och även exporterar terrorism. Ett av Irans främsta mål är att destabilisera Mellanöstern och samtidigt exportera den islamiska revolutionen utomlands. På det sättet är Iran även aktiv mot svenska intressen med tanke på dess omfattande spionage i Sverige.

 

Tyvärr har Sveriges reaktion mot den aggressivitet som Iran visar gentemot Sverige och dess iranska medborgare, inte varit optimalt. Faktum är att exiliranier har mördats och skadats av iranska terrorkommandon i just Sverige. Vid minst ett tillfälle vet vi att terrorister blivit gripna men att de deporterats av svenska myndigheter i all tysthet utan att ställas inför rättegång, vilket är mot både internationell och nationell rätt.

 

Det var därför extra glädjande att läsa hur ”Kulturen” i Lund stod upp för mänskliga rättigheter och humana värderingar, när de nekade den islamiska republikens ambassad att sätta upp konsulär verksamhet i lokalerna på ”Kulturen”. Faktum är att det är just sådana handlingar vi behöver för att agera mot enskilda och stater som gång på gång bryter mot de mänskliga rättigheterna.

 

I Sverige kan vi till exempel se hur hotell, media, företag med mera vägrar Sverigedemokraterna att använda deras lokaler eller erbjudanden, för att företagens värderingar inte går ihop med Sverigedemokraternas. Rätt eller fel får den enskilda läsaren avgöra, men samma hotell, media och företag, har inget problem att tillhandahålla resurser och hjälp till den iranska regimen som utan tvekan är en av de mer brutala regimer vi har haft i vår moderna historia.  För så fort ”Kulturen” i Lund, med stort mod sa NEJ, var det Elite Hotell i Lund som sa JA.

 

Jag försöker egentligen lyfta fram det hyckleri som vi ser i Sverige men som vi ofta inte pratar om. Jag vet inte om jag har lyckats, men att tillåta iranska regimens underrättelseofficerare att på detta sätt röra sig fritt i samhället, bilda nätverk och fortsätta med sitt flyktingspionage, skadar inte bara oss exiliranier som fördrivits ut ur vårt eget land, men det skadar också Sverige och svenskar när väl den islamiska republiken, som är en av Rysslands närmaste allierade, väljer att sätta sina tentakler i Sverige.

800px-irans_ambassad_pa_lidingo